Umesamiska är ett samiskt språk som talas av några enstaka personer i norra Västerbotten och södra Norrbotten. Jag underdriver inte när jag säger ”några enstaka”; språket har färre än 20 modersmålstalare i hela världen.
Vid sekelskiftet förbjöds många samiska elever att använda sina modersmål i svenska skolan. När de fick egna barn brydde de sig inte om att föra modersmålet vidare, och de samiska språken krympte snabbt. På den här tiden trodde man att flerspråkighet var fördummande: att ett andra språk liksom tog upp för mycket hjärnkapacitet.
I dag är uppfattningen den motsatta: kan vi flera språk flytande får vi bättre fokus och simultankapacitet, och blir bättre på problemlösning och konsekvenstänk. Språk är kultur, och med olika kulturers perspektiv kan vi tänka mer mångsidigt och effektivt. Det betyder inte att språket formar tanken, men väl att tanken har format språket, och i ett globaliserat samhälle får vi ofta behov av tankar från andra språk. Därför säger vi exempelvis dejta med engelskt inflytande, för dejting är ett ganska nytt – och importerat – kulturellt beteende.
Det går att studera umesamiska, fast kursen är inte lika poppis som franska, arabiska, japanska eller andra stora språk. Men andraspråksinlärning räcker inte hela vägen; om ingen har umesamiska som modersmål kommer det inte användas i alldagliga situationer, och då kommer det inte utvecklas. Och ett språk som inte utvecklas kan snart inte användas till någonting.
Vi ska alltså vara glada att svenskan ständigt förändras, hur läskigt det än känns, för det är ett tecken på att språket lever och mår bra. Svenskan ligger i topp 100 av världens cirka 6 000 språk; umesamiskan ligger i botten.
Men är det så tokigt att småspråk dör? Det är väl bra att alla talar ett stort språk och kan förstå varandra? Ja visst, men när språk dör ut så dör kulturer med dem, och därmed perspektiv och tankesätt som världen kunde haft nytta av. Därför jobbar många språkforskare med att teckna ned och dokumentera de små, hotade språken, så att kunskap om språket och dess kultur ska finnas kvar även om modersmålstalarna dör ut.
Men det kan också vara problematiskt. Vi värderar livet och att skapa ett arv, och räddar gärna de förtappade. Men många kulturer ser det som en förolämpning att få sina traditioner och sitt språk inlemmade som kuriosa i någon större kultur – särskilt den kultur som tagit död på deras egen till att börja med. När tiden är inne vill de hellre behålla värdigheten, och dö ut i frid.
